Gori, 20/4.

”Kan ni förstå det här?”, säger Eliso och nickar mot restaurangens teve där en rysk musikshow spelas på högsta volym. ”Efter allt som ryssarna gjort mot den här stan, spelar de fortfarande den här skiten”. Vi sitter på en restaurang i centrala Gori, nära stadens torg där Stalin fortfarande står staty. Bygdens son ger fortfarande namn åt den största gatan, Stalin avenue, och museet till hans ära som byggdes under Sovjetunionens dagar drar fortfarande turister. Eliso är vår guide och hjälpreda under vår tid i Georgien och har tidigare under dagen följt med oss till Goris kommunhus där vi träffat en tjänsteman. Han berättar om hur staden påverkats av att ligga precis vid gränsen till Sydossetien, en av Georgiens två utbrytarrepubliker där stora delar av åttadagarskriget mellan Georgien och Ryssland pågick i augusti 2008. Det blir framförallt en historielektion där han berättar om Sydossetiens georgiska historia, och om hur sydosseterna inte har någon som helst rätt till området. Han berättar om kulturlämningar som visar på att georgier funnits i området i tusentals år, om urgamla georgiska kyrkor som förstörts och om folkräkningar som kan användas som bevis för att sydosseter inte funnits i området förrän en bra bit in på 1800-talet. Det blir också tal om Ryssland, och om hur Sydossetienkriget bara var ett försök från Rysslands sida att expandera sitt imperium. Enligt tjänstemannen skulle Ryssland ha fortsatt in i Tbilisi om det inte hade varit för internationella insatser. Att Georgien skulle ha startat kriget i augusti 2008 ser han som befängt. Georgiska sidan kanske sköt första skotten, men det skedde först efter att de märkt hur ossetiska byar utrymdes och förbereddes för en rysk invasion. Det var helt enkelt bara för att skydda landet, dess kultur och dess invånares liv som Georgien kände sig tvunget att agera. 

Jag själv kan fortfarande för lite om konflikten för att kunna uttala mig i sakfrågor som huruvida Georgien startade kriget eller inte, eller om det var en georgisk invasion som var Rysslands verkliga motiv för landets inblandning i augustikriget. Det jag reagerar på är hur man använder sig av historien för att förkasta sydosseternas självständighetsförklaring. Att ta upp tusen år gamla bosättningar för att legitimera sina handlingar i en konflikt som pågår idag visar på ett synligare och mer påtagligt historiemedvetande än vad jag är van vid som uppvuxen i Sverige. Det är en sak att använda historien för att visa på hur vi hamnat där vi är idag, men en annan att använda den som enda förklaring och anledning till hur vi agerar. Givetvis är det en grov förenkling att säga att gamla georgiska kyrkor skulle vara den enda anledningen till att Georgien inte vill släppa Sydossetien, men det visar ändå på en nationalism och en fixering vid nationalitet som är rätt farlig. Faktum kvarstår dock, georgier har drivits ut ur Sydossetien, deras byar har skövlats och bränts och de har tvingats bosätta sig i flyktingbosättningar på den georgiska sidan. Att köra förbi dessa bosättningar där hus som liknar skokartonger står uppställda i rad på rad på rad är en ganska surrealistisk upplevelse. Dessa områden får svenska radhusområden att framstå som under av originalitet och särprägel. Vad människor lyckas överleva på är för mig ofattbart. Och på andra sidan gränsen, hur gör människor där? Hur överlever man i ett söndertrasat samhälle med stängda gränser där det enda man kan hoppas på är att Ryssland ska komma och hjälpa? Tror några sydosseter på ett självständigt land, att de kommer klara sig och att regionen inte bara kommer sugas upp av Ryssland? Eller är allt bättre än att tillhöra Georgien? Men gränsen är stängd, svaren uteblir. 

Efter att ha pratat så mycket om ryska militärer, om hur ryska styrkor beskjutit Gori och om hur Ryssland helst av allt skulle invadera Georgien blir det smått absurt att komma till lunchrestaurangen och upptäcka att underhållningen till maten är en rysk musikshow på dvd. Vad än Ryssland gjort mot Georgien, så är den ryska kulturen stark i landet. Ryska megaartister är fortfarande älskade vilken invasion deras president än beslutat om. Vissa, som Eliso, tycker att det är helt absurt och att georgier borde bojkotta allt vad Ryssland heter. Men på det stora hela håller den ryska populärkulturen sitt fortsatt bastanta grepp om georgierna. Troligtvis är det ett arv efter Sovjetunionen som det kommer ta lång tid att göra sig fritt ifrån.

Efter lunchen som består av dumplings fyllda med kött och svamp, är det dags att bese ett annat arv från Sovjet, nämligen Stalinmuseet. Stalin föddes i Gori och den lilla stugan där hans föräldrar hyrde ett rum finns fortfarande kvar på samma ställe. Bakom stugan har ett gigantiskt museum byggts upp, där foton och tavlor av herr Josef kan beses i kristallkroneprydda salar. En guide visar oss och en grupp indiska affärsmän omkring och berättar om hans liv och leverne. Vissa delar åtminstone, medans andra på något magiskt vis utesluts ur livsberättelsen. Hans utmärkta betyg från gymnasiet nämns, hans lyckade rymningar från deporteringar i Sibirien likaså, och naturligtvis också hur han lyckades föra Ryssland till seger i Det stora fosterländska kriget mot Nazityskland. Vi får veta allt om hans familj, se alla presenter som statsöverhuvuden från hela världen skickade till Sovjetunionens femtioårsdag och också Stalins dödsmask. Josef Stalin framstår genom guiden som en storslagen och framgångsrik ledare. Visserligen nämns de arresteringar av politiska fångar som skedde under hans regeringstid, de fyra miljoner människor som dog antingen av regelrätta avrättningar eller av de vidriga förhållandena i fångläger. Men inte ett ord om tvångsdeportationer av hela folk, arbetsläger med fruktansvärda levnadsförhållanden, svältkatastrofen i Ukraina, tvångskollektiviseringar av jordbruk eller hans sätt att göra sig av med alla eventuella motståndare till sin politik. Kanske var det inte heller att förvänta, men det känns fortfarande konstigt att se en leende kvinna på traktor när guiden talar om Stalins jordbrukspolitik. Som om Stalintidens propaganda fortfarande lever kvar som sanningar.

Ryssland och Sovjetunionen är fortfarande högst påtagliga delar av Gori, och kommer antagligen så förbli för ett långt tag framöver. Turister som glatt poserar framför Stalins tågvagn och restauranger som pumpar ut ryska schlagerhits försvinner inte i första taget. Allt medan rysk militär patrullerar gränsen bara några mil bort.

Foto och text: Helena Kuhlefelt